Detta är ju typ en blogg. Värt att (inte) tänka på?

Idag har jag målat om i mitt kök.
Sen har jag kört Spinning.

Båda punkterna kan tyckas vara lite opraktiska med gipsad arm.
Det var de oxå, det ska jag inte sticka under stolen med.

Men.

De var inte i närheten av hur opraktiskt det var att diska det jätteberg jag hade på min diskbänk.

Tro mig. Det var första och sista gången det skedde med detta jävla gips. jävla otympliga jävla skithand till krok.

Nu kör vi plastbespisning de närmsta två veckorna.

Kräftskiva.
Kaos i Loftahammar.
Allt var lekfullt och galet.
Förutom.
Givetvis.
När det kommer till någon sorts tävling.
Då är det allvar.
Beerpong.
Tävlingarna avslutades tre timmar försent och med ett glassvinn på cirka 100 %.

Fredageftermiddag.
Jag är garanterat kunden man INTE vill få in en fredageftermiddag.
Kunden med alldeles för tjockt hår och för mycket hår för alla frisörers bästa.
Kunden som vill ha allt detta hår färgat och slingat.

Både jag och min frisör finns att nå på salongen i ett antal timmar till.

På återseende.

Han frågade sig vad som hade gått snett då.
Jag anser att allt var i sin ordning precis då.
Det skulle dock visa sig att något, trots allt, skulle gå himmelens snett lite senare.

En bruten hand stod faan i mig inte på kvällens dagordning.

Akuten fick dock vänta till morgondagen.
Måhända att det högst ljudliga kraschet i handen samt det medföljande och hysteriska illamåendet borde ha varit tillräckligt tydliga signaler på att något va fel.
Men inte då.
Jag menar de KAN ju gå över, eller?

På morgonkvisten kunde jag trots allt inte längre tränga undan den smått superträliga smärtan.
Den smått superträliga smärtan skulle visa sig vara väldigt befogad enligt de senare tagna röntgenbilderna.

Värre skulle det sedan bli.
Att dra tillrätta felplacerade ben är lite som att bryta handen igen, fast i slowmotion.

Nog om det. Gipset är på. Slutet gott allting smågott.
Helt gott kan de inte riktigt bli. Insikten om att dåliga hårdagar kommer att vara standard de närmsta veckorna gör att "gott" rankningen sjunker en aning.
Faktumet att jag har väldigt, väldigt, väldigt svårt att komma ut ur min husport är oxå lite utav ett minus. Det måste jag ändå säga.

Annars tummen upp. Tummen som jag kan peka upp på båda händerna.
High five. High five som jag visserligen har vissa svårigheter att göra med båda händerna.
Men va faan. Jag har ju ständigt en stentuff knuten näve. Jag är livsfarlig.

Färdigjobbaaaaaaaaaad.
Hemma!!
Visserligen utan min jacka, med jobbinnetofflorna på fötterna och larmet kvar runt halsen, men alltså jag är hemmaaaaa!
Om det var av utmattning eller tankspriddhet eller förväntan som jag lämnade jobbet i inte helt rätt mundering vet jag inte men alltså jag är hemmaaaa!
Och jag ska sovaaaa!

Sommarjobbschemat avklarat - check.

Not so much pimp My ride but oh so very much pimp My phone.

Mitt ansiktsuttryck va oftast stelnat i ett "öppen mun, hakan nere vid fötterna och ögonen uppspärrade och nästan på väg att trilla ut" tillstånd.
Mina händer va oftast krampaktigt belägna vid stolsstödet med undantag från de tillfällen då de helt okontrollerat flög upp i ansiktet och för ögonen någon gång ibland.
Min förmåga att uppfatta någonting annat än det som visades framför mig var obefintlig.

Igår var vi och såg Batman. Den var helt jävla freaking amazing.
Satan vad bra.

Idag har jag tipsat tre vänner om filmen, det lite retliga är dock att jag varje gång har sagt Spiderman. Men superhjälte som superhjälte antar jag. Är inte så inne i branschen, lätt att ta fel.
Men nu gör vi iallafall ytterligare ett klargörande.
Batman.
Batman.
Det är Batman det är frågan om.

Det är med stor sorg som jag nu meddelar att OS är över.
Avslutningen blev för min egen del ganska så snöplig.
En fantastisk handbollsfinal väntade och jag var så redo som man kan vara.

MEN, någon gång mellan min fantastiska pepp och startsignalen började mina ögon dock få ett märkligt beteende.
Jag anar att man kan kalla det "så in i helvete jävla förbannat trött", smygande bakfylla är oxå en möjlig förklaring.

Första halvlek är bara en dimma.
Andra halvlek är bäcksvart sånär som på de sista tre minuterna. De sista tre minuterna var jag vaken men tillståndet var vid namn "borta".
En minut gick väl åt att fatta vart jag befann mig. Andra minuten gick med allsäkerhet åt att förstå vad det var jag tittade på och den sista till att komma in i matchen.
För sedan ljöd slutsignalen och jag kunde iaf inse att det var fel lag som slängde sig i högar på golvet.

Hur det kom sig att mitt öde tedde sig enligt ovanstående denna söndag vill jag påstå berodde endast på den drinkafton som vi bjöd upp till kvällen innan.

Drinkaftonen som inte bara satte sina spår i form av fylla och bakfylla. Utan drinkaftonen som även satte sina spår på köksluckor, lådor, kakel, dörrar och bord.
Ska man blanda en avslutningsdrink vid 00.00 snåret, bestående av bland annat blå curacou så bör det vara till ens fördel att stänga locket till mixern innan man trycker på start.
Tror jag.
Eller jag vet att det är det.

Det där är min kung det!
Imorn kör vi semifinal ihop. Kungen o jag o gänget givetvis.

Jag grundade väldigt väl för att hamna i detta läge. Läget där vi har passerat kort stubin och istället glidit in på obefintlig stubin. Megaexplosion har lurat bakom varje hörn. Eller den har inte bara lurat den har även detonerat. Hur jag grundade för detta läge?

Många faktorer har spikats för att få till läget.

Först och främst, inse att din dator verkar ha jobbat sitt sista pass medan du har två nattpass framför dig. Efter första nattpasset och den döda datorn se då till att inte sova något även fast du ska jobba nästkommande natt. Åk till Vingåker och Factory outlet, för jag menar att slitas bland folk och kläder är ju precis vad man är pepp på när man går in i sin 29 h som vaken. Efter detta är det sedan på sin plats att missa tåget hem för att sedan hamna på nästa tåg som GIVETVIS hamnar i trubbel i form av signalfel. Se den timme du hade på dig att få lite sömn hemma fladdra förbi med en hektisk fart medan du sitter mitt ute i buschen i ett proppat pendeltåg i cirka 1 timme.

För den som ännu inte har anat så har nu stubinfrågan nått farliga gränser. Känslan är "jag vill jättegärna sparka på något flera gånger".

När tåget äntligen anländer till stationen bör ett hej dundrande skyfall ske. Ett skyfall som gör att man blir sådär riktigt jävla blöt. Sedan kommer du hem, pratar konstant i telefon de 45 minutrarna du har över innan det är dags att gå till jobbet, detta på grund av strulpellar vi inte behöver nämna vid namn. Cykla sedan till jobbet. Självklart i ett nytt dunderskyfall. Det är ju alltid härligt att komma till jobbet i byxor som går att vrida ur. Kom även på att du glömt äta middag. Ett konstaterande som helt klart har påverkat stubinfrågan. Gå in i din 37 timme som vaken och inse att du har minst 11 kvar.

Där så. Där har ni receptet på ett perfekt grundande till ett solklart stubinbortfall.

Det jag slutligen vill ha sagt med detta är egentligen bara; satan vad jag längtar till min säng, satan vad galen jag är samt att en liten uppdatering om hur vår fenomenala Smögen tripp var kommer när datorjäveln jag äger fått den beskärda del av stryk som den förtjänar.

God afton mina damer och herrar, hoppas nattsömnen eran kommer bli kass och förresten, här har vi mor vid dagens lunch i Vingåker. Hon är glad iaf, trots att hennes dotter är galen.

Livet på en klippa, livet på en sommardag, livet på en räka, livet på top notch. Livet. Dessutom börjar fröken jag att få tillbaka både röst och normalfungerande huvud.

Mitt renoverande gjorde att jag var tvungen att åka på semester för att återhämta mig. Västkusten och Smögen har fått sig ytterligare ett besök. Denna gång har jag fröknarna med mig. Anlände igår och återvänder till verkligheten på lördag. Fint har vi det, fint ska vi fortsätta ha det. Jag hade whiskeyröst redan innan denna färd började, min röst nu är whiskeydeluxe, antar därför att rösten vid resans slut kommer att vara obefintlig.

Hursom, här kan man ligga en ledig torsdag.