att lura sig själv till att utmana ödet.
det här kommer inte att gå, det här kommer inte att gå, det här kommer inte att gå, DET HÄR KOMMER INTE ATT GÅ.....
de kanske går, de kanske går, men de kommer inte att gå, det finns en möjlighet att det går, men det kommer inte att gå....
Äh, det kommer gå.
FAAANS, JÄVLA, SKIT DE GICK INTE.
denna diskussion med sig själv kan te sig idiotisk, och det är väl precis vad den är också, men lik förbannat så har man den lite då och då. Och lika förbannad blir man varje gång man inser vilket jäkla onödigt arbete diskussionen resulterade i.
Vanliga situationer då detta kan ske;
Du ska ta ut något i ett skåp, exempelvis, det står staplat en massa plastburkar och du ska givetvis ha den understa. Istället för att plocka ut alla de översta för att smidigt ta den som är underst ska du försöka dig på att lirka ut den understa. Det slutar allt som oftast med att du får alla burkar över dig.
Du ska hälla ut pastavattnet, locket finns inte exakt bredvid dig så du försöker dig på någon annan lösning som att hälla ut vattnet försiktigt. Grattis, all pasta hamnar allt som oftast i diskhon.
Du ska bära en massa saker, du ska givetvis gå bara en gång så du staplar en massa grejer över armarna. För det kan ju gå. Men nej, det går inte. Vips så står du där med grejer överallt. Antagligen ramlade du själv på kuppen.
Ja, listan kan göras lång....
min senaste "de kan gå, FAST NEJ" situation var;
Hade värmt min kyckling och nudelröra alldeles för länge så tallriken var något så fruktansvärt varm. Och det märkte jag direkt när jag lyfte tallriken. Istället för att hämta en handduk eller grytlapp för att slippa få brännskador på händerna så körde jag:
"det här kommer inte att gå, det här kommer inte att gå, det här kommer inte att gå, DET HÄR KOMMER INTE ATT GÅ.....
de kanske går, de kanske går, men de kommer inte att gå, det finns en möjlighet att det går, men det kommer inte att gå....
Äh, det kommer gå.
FAAANS, JÄVLA, SKIT DE GICK INTE"
Nej, de gick absolut inte, sprang sista biten in till vardagrummet men det var föööör varmt.
Så tallriken åker i golvet lagom när jag kom till soffan. Mat över hela golvet och väggen.
Snyggt jobbat, snyggt vart det.
Konstigt att man blir så "besviken", arg och speciellt förvånad när det inte går vägen.
De är ju ingen suprise egentligen.
Konstigt att man alltid ska utmana ödet.
