Detta är ju typ en blogg. Värt att (inte) tänka på?

jag har varit på väg flera gånger, på väg att skriva någonting här.
idag ska jag försöka manövra och besegra detta "på väg" och faktiskt lämna ett spår.

dagarna flyger i väg och jag befinner mig i något sorts vakuum, ett vakuum som består av ett ihopkok av allehanda röriga känslor och tankar. Mycket på gång, mycket som inte går att förklara eller hantera, mycket som skapar nervositet, mycket som ligger utanför min egen kontroll, mycket helt enkelt. På det flänger jag runt som en jävla jojjo för att fylla varje ledig minut med aktiviteter.

Jag gillar inte riktigt detta tillstånd. Jag är i behov av kontroll. Jag vill ha kontroll. Utan kontroll över helheten har jag svårt att glädjas åt delarna.
Att vi i dagarna fick ett positivt besked angående vår uppsats och att det innebär att jag nu kan plocka ut min första examen har jag inte lyckats med att förstå, fatta eller glädjas åt.
Shame on me.

Nåväl, idag har jag min första ensamma natt på jobbet, det är nervöst. Sjukt nervöst. Dryga tre timmar gjorda och därmed dryga sju kvar. Mörkret har fallit och jag har precis insett att Holland-Portugal matchen visas i repris alldeles strax. Efter att ha sett den kommer faktiskt halva natten ha gått, fantastiskt.
Att jag redan sett matchen en gång kommer jag inte låstas om.

Så med det, spännande, undra hur de går nu då. Själv håller jag på Holland.

som jag slitit (eller nja, inte slitit kanske, mer konstaterat) med att få rätsida på det där med att gå upp på morgonen utan vrål och gå till sängs utan att klockan slår 03.

det har väl tagit mig cirka 25.5 år att faktiskt se poängen med att lägga sig innan 03 för att sedan se tjusningen med att kunna gå upp på morgonen med ett leende (tjusning och leende är kanske att ta i, jag kastar inga klockor i backen längre, jag hatar inte mitt liv i 5 sek längre).

att jag till nu sommaren har skaffat mig ett jobb bestående av endast nattskift är ju bara väldigt ironiskt.
jag kommer ju definitivt att vaggas tillbaka i gamla vanor igen.

så, det är bara att inse, jag kommer att hinna bli 51 (antagligen några år plus på det, har förstått att ens förmåga att ta in nya saker blir svårare med åren) innan jag lärt mig mänsklig dygnsrytm åter igen.

nåväl. kvällens pajbak får fem av fem toast. det har vi bannemej klubbat för.

igår hissade vi:
Ska´re va så ska´re va. Vi hissar således oss själva för vårt engagemang och stöd för Sverige på Linköpings gator.


idag dissar vi:
när man ligger i sängen och ska skicka iväg det där sista sms:et och missbedömmer sin styrka och fingerfärdighet, det vill säga, plötsligt glider telefonen ur händerna och landar pladask i ansiktet.
konstigt nog blir man lika förvånad varje gång. förbannad blir man även om fallet gjorde att sms:et skickades ofärdigt med lite extra tecken gjort av nästippen.

Vart i Växjö och hämtat hem denna donna.
Underbart.
Nu firar vi med taco och rödvin.
Underbart.

Inte en dag för tidigt fick jag igår äntligen checka in på även Linköpings uteserveringar. Claes och Bobban agerade vapendragare denna kväll.

Idag har jag mest checkat in i soffan för kurering med undantag från vår shoppingrunda i tornby på eftermiddagen.
Lite hamrande på väggen har jag ju faktiskt oxå åstadkommit, inte att förringa.

Nåväl. Krya på dig till mig själv, måtte min allmänna hängighet och ihärdiga hosta vara historia imorgon.

Morsan o Mats hade köpt lite ved sa dom.
Lite ved, sa jag.
L I T E ved?
Kom igen!

risk att jag nu låter som en bortskämd, platinablond, trög brudjävel men jag skiter i det, det är väl helt enkelt den bittra sanningen isåfall.

Så med det....
jag svär, jag ska aldrig mer vara delaktig (som bärare alltså) i något flyttande.

mina naglar är totalförstörda
mina armar och ben är täckta av blåmärken
min rygg har fått en ny grundställning
hela kroppen värker



Jag tackar min kära min familj som var högst delaktiga till att denna flytt tillslut kunde avslutas. Utan dem hade mitt uttalande om att aldrig mer flytta blivit ett faktum mitt i flytten. Med andra ord hade jag fått bosätta mig någontans i skogarna mellan Kalmar och Linköping, typ Gamleby.
Det hade varit förjävligt.

Men som sagt, så långt behövde det inte gå.
Jag och alla mina saker är nu på plats i min lägenhet i Linköping. Så jävla gött. ALLT är uppackat vilket känns helt fantastiskt då den delen är förjävla tråkig.

Just nu håller jag på att skruva ner saker från väggarna, med min nya skruvmaskin är denna syssla lite utav en fröjd.

Spackling och ommålning oxå  och mitt place är på G.

Det är lite av ett skämt.
Vi vet inte riktigt om vi ska skratta, gråta eller somna stående.

Denna situation hamnar vi inte i. Det ligger inte i vår natur. Vi utsätter oss inte för detta.
Men V A R F Ö R ser vi då till att bryta detta lovord dagen då självaste uppsatsen ska vara inlämnad?

Efter en lång dag av allahanda fix sätter vi oss klockan 23.15 för att färdigställa uppsatsen. Ögonen och tålamodet ligger på minus ett. Det är bråttom.

Klockan 00.30 är vi klara.

Klockan 00.31 inser vi att dokumentet vi har redigerat i är borta från datorn.

Klockan 00.32 förstår vi innebörden av detta - om fem timmar ska vi upp för att påbörja flyttlasset och uppsatsen måste bli klar innan.

Klockan 00.33 utbyts diverse svordomar.

Klockan 00.34 öppnar vi det gamla dokumentet och börjar om med redigeringen.

Mellan klockan 00.34 - 01.45 utbyts många "äh, skitsamma de får stå så", "va, jag fattar inte" samt "detta är ett skämt, det händer inte".

Klockan 01.50 stänger vi igen och sparar det nya med vetskapen om att arbetet fortfarande inte är bra. Vi bestämmer möte med klockan kl 06.00 för att då läsa igenom vad vi alldeles nyss lyckades åstadkomma.

Klockan 02.07 bloggar jag om händelsen när jag egentligen bör sova.
Om fyra timmar ringer klockan. Om fyra timmar sitter jag med ögonen stirrandes på där jävla dokumentet igen. Och om sex timmar ska flyttkånkandet vara i full gång.

Det värsta av allt är att vi har oss själva att skylla.
Faan ändå.
Inte okej.
Faan igen.
Skit.
Helvete.
Trött man blir.
Och jag som igår avgav ett löfte om att jag skulle sluta svära så in i.
Det löftet gick i stöpet direkt kan konstateras.