Detta är ju typ en blogg. Värt att (inte) tänka på?

Nu är de mycket.
Så mycket att jag inte har ro att analysera saker som inte är värt att tänka på.
Med andra ord detta forum blir en aning lidande.

Hej då till barn och familj ett, hej då till till älskade vänner, hej då till barn och familj två. Där i mellan kämpas det med slutklämmen av vår uppsats, flyttpack och flyttstäd.

Satan vad jag längtar till fredagkväll. Då är jag på plats i min lägenhet i Linköping och allt vad flyttkånkande heter kan lämnas därhän.

Men det är inte utan att en stark känsla av ambivalens infinner sig.

Jag flyttar nu ifrån den stad som varit mitt hem de senaste tre åren. Jag flyttar ifrån gänget. Jag avslutar något.

Superserious omröstning av gänget i soffan.
Vi är givetvis helt opartiska när vi menar att Loreen är bäst.

Ytterligare ett ställe där man kan va. Takterass, pool och solsken.

Jag och ungarna hänger på relaxavdelningen på hotellet, för att kunna utse oss själva som kungar av poolen utvärderade vi olika strategier för att nå detta kungmål. Vi kom fram till att skvätt kombinerat med bomber och asgarv hade en god effekt på folkskingringen.
Så vi körde stenhårt med den taktiken, givetvis.

Lite Fu Panda på detta och ungarna kommer att somna gott (jag kommer det definitivt iaf). Dessvärre är filmen på engelska så det är jag som kommer att få stå för översättningen. Med andra ord kommer Fu Panda få ett lite nytt innehåll idag. Ett nytt och en aning reviderat innehåll.

Här kan man ju va, i kvällssol och fint sällskap.

Grabbarna ställer till med den årliga midsommarfesten igen.
Huruvida jag kommer att vara på plats i år har jag ännu inte bestämt men om så blir fallet så kommer det med all säkerhet betyda att jag får uppleva en lika oförglömlig dag/kväll/natt/morgon som förra året.
Den enda skillnaden skulle vara att jag detta år inte jobbar dagen efter. Vilket får ses som ett stort plus i sammanhanget då en 9 mil lång kringelkrok väg i bil inte är att rekommendera efter 12 timmars drickande och 4 timmars sömn. Mitt, vad ska man säga, "med i matchen system", var väl inte av den toppade karaktären när det var dags att plocka ihop sitt tält och dra. Ni kan ju säkert räkna ut vad det innebar för "risken att må illa statusen" under bilfärden.
(givetvis körde inte jag. Det är ju som bekant varken möjligt eller särskilt smart).

Midsommar 2011.
Amazing var va de va.

Igår gick vår utflyttningsfest av stapeln. I underbart sällskap röjde vi i källarhaket a la M & E för sista gången. Om två veckor stämplar vi ut ur denna lägenhet för gott.



Det är ju inte utan att man blir lite rörd (o full).

Fantastisk kväll i alla fall.

Idag har också varit en fantastisk dag. Strålande sol och sommarvärme har inneburit promenader, lapning av sol, mysläsning och dopp i havet (okej, det var cirka 20 cm djupt så hur mycket hud som egentligen träffade vatten kan diskuteras).

Av någon märklig anledning har ämnet ormar kommit upp i samtal flera gånger under dagen. 

Därför,
Förstår ni, ALLTSÅ FÖRSTÅR NI, hur denna åsyn får oss att tro att snacket om krabaterna tidigare under dagen var tecken? Tecken som innebar - fly Kalmar, världens farligaste orm är på rymmen och har etablerat sig i en trädgård i staden.

HEMSKT!

Upptäckten och den medföljande förskräckelsen kring denna orm resulterade i ett rädslahopp, precis vid landningen av detta hopp insåg vi dock att ormen var fejk och därmed stod det säkert några ungar någonstans och skrattade gott. För att på något sätt reparera detta misstag och med det få tillbaka vår värdighet jobbade vi i sann Nalle Puh anda;

”För att visa att man inte alls blev rädd när man hoppade till kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig” (Nalle Puh)

jag har tagit upp denna problematik tidigare men ty det har inte skett någon förändring på området.

JAG TALAR GIVETVIS OM SMÅKRYPENS OBARMHÄRTIGA FRAMFART DÅ SOMMARVÄRMEN GÖR SIG PÅMIND!

Denna dag spenderades ett par stenkast från vårt hem, alltså på Stensö. Som man kan ana av namnet så ligger det omringat av vatten, fantastiskt fint.

Nåväl, tillbaka till själva problemet.

När jag ligger och solar, njuter av värmen och en bra bok så VILL INTE JAG att små jävla myror attackerar mitt filtrevir. Jag vill inte ha några spindlar som kryper i mitt hår. Och jag vill definitivt inte att någon okänd art (jag pratar givetvis fortfarande om småkryp)  försöker krypa sig in innanför mina bikinitrosor.

Dessa myror är egentligen värst. Genom att göra sig av med dem, alltså döda dem, hamnar man i vad man skulle kunna kalla ett moment 22.

För ni förstår, myror ska ständigt bära omkring på sina döda polare och i och med att bärandet kan vara lite utav ett besvärligt projekt för en ensam myra så ser den ensamma myran till att tillkalla alla sina omkringliggande polare för bärhjälp. Det krävs nu inga större studieskulder för att räkna ut vad som sker med myrfarmen omkring dig varje gång du dödat en myra. Preciiiiiis, den ökar - desto fler myror du blir av med desto fler samlas runt dig, tillslut ligger du i någon jävla halvdöd myrstack.

Och inte nog med det, när man ska ta kort på detta fenomen, ja, då fångas de inte upp av kameran. Medan människor får handskas med det faktumet att kameran definitivt fångar upp en genom att lägga på 5 kg så har myrorna det så avspänt att de förlorar 5 kg. Och ja, de blir faan inte mycket kvar av en myra då.

hur har jag firat jesus och apostlarnas flygfärd mot himlen kan tro?

ja har då inte mått som man skulle önska iaf.
soffan har således fått agera given plats för utloppet av mitt miserabla läge.
till följd av detta läge, både platsmässigt och måendemässigt har jag, i nästan 12 timmar, kollat på hockey.
det är ju inte utan att man fått en något stirrande pingpong blick och ett något speedat tal efter detta maraton.

jag har även noterat, än en gång, att kommentatorerna slänger med analyser som inte kräver några större bakgrundskunskaper för att dra.

när det står 3-3 och det är ca 50 sekunder kvar av tredje perioden uppfattas uttalandet ”det känns som att nästa mål är av avgörande karaktär” som en aning obegåvat.

Med det sagt, imorgon är en ny dag och tummen på att jag ska få må bättre då. Att Sverige åkte ur går tyvärr inte att göra något åt, varken med ny dag eller tummen, too bad.

en löparrunda i ett lite duggande regn är lite som en bal på slottet (med vissa modifikationer, självklart, men just "bal på slottet" uttrycket får man sällan använda so why not use it now?).

hursomhelst så ser jag det som en aning problematiskt att det inte är bara jag som anser att det kan vara härligt att ta sig ut i spåret i detta väder.

1. Snigeljävlar
2. Knott
är två klientel som oxå tycker att det är gött att ta sig ut då.
dessa två klientel har dock inte någon som helst respekt för en annan.

sniglarnas allehanda placeringar och svårsedda utseende skapar krokben för ens löparsteg.
knottens "överalltplaceringar" i ansiktshöjd gör det omöjligt att andas in med både munnen och näsan.

båda dessa scenarion får, som ni säkert förstår, vissa konsekvenser för rundans syfte – att springa.
det blir ju inga Bolt rekord. det blir ju inga kenyanska mästerskapsrekord.
(kan tyckas att jag har höga krav på mig själv, att jag har höga mål men man ska lägga ribban i rymdhöjd har jag hört).

det blir på sin höjd ett motsvarande knatterekord i åldersklassen 6-7 år.

ja man blir ju förbannad.

"asså hade vi bara svarat rätt på alla frågor så hade vi vunnit"

Knivskarp analys av vårt lag efter fyra timmars spelande.
Bara analysen i sig visar ju vart vinsten egentligen skulle ha legat.
Hos oss.

Uppsatsresan a la Maria & Emma består av ett antal etapper.
Första etappen har varit förjävla lång,  tippar på att man skulle kunna likställa den med Columbus ngt krångliga resa till Amerika. Den etappjäveln börjar vi nu dock se ett slut på och uppsatsupploppet är sååååå nära.

Efter denna etapp är det alltså bara ett fåtal etapper kvar; korrekturläsning, opponering och examination.
De är inte så jävliga som Amerikaresan i sig men de är nog så nervösa då examinationen kan visa att vi har hamnat i Zimbabwe istället för Amerika (vi får underkänt alltså).
Vilket skulle vara typ skit (det skulle vara jävligt mycket mer än bara "skit" men orden som skulle beskriva det riktiga läget torde vara bannlysta i offentliga sammanhang).

Hursom, dagen till ära vigs nu till vad vi skulle vilja kalla det "pre pre pre firande"

Fett fin laddning inför morgondagens etapp två.

min hjärna ropar efter mer lagringskapacitet.
det är just nu totalt smockat där inne.

Tankar flyger in i huvudet på mig och för att de inte ska försvinna med vinden igen måste jag genast skriva upp dom. Problemet är nu att dessa flygande tankar har skaffat sig någon sorts turboliknande motor som de är jäääävligt snabba med att använda så fort de anländer till min hjärna och ser att lokalen är full. Man skulle kunna säga att de flyr fältet direkt.

Detta spektakel gör att jag inte ens hinner komma till varken penna eller papper innan tanken har försvunnit sin väg.

Idag insåg jag till min uppgivenhet att de flygande tankarnas nya turbomotor även har en så kallad backfunktion. Denna backfunktion har förvandlat alla mina flygande tankar till något som endast består av;
"de va något jag tänkte"

Detta läge betyder ju givetvis inte att Maria (jag alltså) har lite ont om indianer i kanoten just nu. Tvärtom, det råder platsbrist. Platsbristen skapar bara en viss obalans i kanoten. Denna obalans ger då upphov till viss tankspriddhet och Alzheimer light i vissa lägen.

Det var allt för idag och jag hoppas ni förstod mina glasklara poänger och liknelser (om inte så ta en titt i er egen kanot). Föresten så kan det oxå meddelas att vi såg en lite halvmysig film ikväll. The vow. Samt att ja imorn ska ha en sovmorgon.
Måtte jag komma ihåg det sistnämnda när jag vaknar imöra bara.

vi var färdiga med vårt dagslånga (wops) fikande på Kullzenska och det var dags att styra kosingen hemmåt med hjälp av våra studentliga fortskaffningsmedel. Allt var relativt frid och fröjd när jag plötsligt, till min förskräckelse, blir varse om att halva fågelklubben som kommit tillbaka från sommarhänget på Kanarieöarna har valt att tömma turistdiarrén på min cykel. Av alla de cyklar som stod på stan lyckas alla skitar hamna på min cykel. Bra jobbat med precisionen där. Verkligen.

här kan fyra skitar skådas.


Jävla sätt.

Annars?
Jo, snacka med farsan nyss. Han frågade hur faan de va man kom tillbaka i menyn på iPhonen. Jag har ju,som jag tidigare beskrivit, dragit just den lektionen ett antal gånger.
Nu drog jag den en gång till med insikten om att jag K O M M E R att få dra den en gång till igen.

Skulle vilja påstå att jag stod för förmiddagens mest heroiska insats.

Jag lärde min far hur man hanterar och använder en iPhone.
Oj, O J.

Nivån ligger på ungefär "detta är en gaffel, en sådan äter man med"

Första kvartens konversation löd ungefär;
Mapp?
Nej, app
App?
Ja, app, ett sorts typ program, en sida.
Mapp?
Nej, asså du kan ha apparna i mappar.
Appar i mappar.
Precis, för att organisera programmen typ. Precis som du gör på datorn.
Mapp alltså.
App, i en mapp, skit i namnen nu. Nu kör vi lite teleinfo.

Jag fortsatte förklara allehanda finesser. Tydliggjorde att om man trycker på knappen längst ner så kommer man alltid att komma till telens ursprungsläge.

Avslutade "kursen"

Cirka 15 gånger efter kursen slut, (vilket var typ en gång var tionde minut) så kom frågan/konstaterandet;
" jaha, och hur kommer jag tillbaka nu då?"

Då räknade Maria till tre väldigt långsamt, svarade sedan "knappen längst ner" för att därefter tänka "ja, han påstår ju inte ngt tramsigt som "det var bättre förr" iaf.

Det blir ofta som man tänkt sig. Sagt i både negativ och positiv anda.

Vissa dagar kan omöjligt ha den teorin i åtanke.
Dagarna som har passerat har inte bjudit på något som jag hade tänkt mig.

Då är är dessa ord som vanligt tummen upp.  
Med det sagt, det kunde ha varit värre. Så himla mycket värre.

Sitter på tåget och fördriver första anhalten med att köra rumble.

Är på god väg att slå min ärkerival när det är dags för sista omgången.
Inser att chansen att konduktören kommer och ska checka just min biljett mitt under den tre minuter långa spelperioden är ganska stor, så jag bör med andra ord vänta med starten tills det att biljettchecken är gjord.
Det är då den där märkliga, optimistiska och naiva delen av hjärnan ser sin chans och motargumenterar med ett "du kan möjligtvis kanske hinna".

Jag tryckte givetvis "start" direkt.

Två fantastiska minuter in i spelet kommer den där förbannade konduktören. Givetvis.

I två korta sekunder for möjliga scenarion som skulle kunna rädda mig från att förlora denna omgång genom mitt huvud;
1. Spela vidare och låtsas att du inte ser herrn i konduktörmunderingen.
2. Stirra ner i skärmen, svär och ryt åt herrn att han får ta dig på tillbakavägen.

När de två sekunderna var slut for en fet "vilken jävla nörd jag är" pik genom mitt huvud.

Jag tittade då upp, log mot konduktören ( en aning ansträngt, det ska jag inte sticka under stolen med), lade ner mobilen och med det förlorade spelet för att sedan plocka fram den förbannade biljetten.

Denna fredag går nu till historien som dagen då jag förlorade min spelnördsoskuld.

Överladdad är nog ett bra ord för att beskriva gårdagen.
Det var mycket som inte gick enligt planerna.
Det var lite mycket överlag.

Emma gick ut hårt med att glömma köpa kött till grillningen. Jag följde sedan upp det missödet med att glömma att ta med det sista minuten kött vi lyckats fixa.
Bra början alltså.



Sjukt koncentrerad grillmästare.







Svennig som man är så ska ju högtidsfirande innefatta nördiga lekar.

Här, "smidighetsprövning".
I onyktert tillstånd kan denna lek innebära sträckta ljumskar och platta nyllen efter balansrubbningar.
Kan alltså.





Någon gång efter detta kort gick de mest utför.
Betoning på ut.

Bakfyllan från helvetet har idag varit som en ihärdig Ove Sundberg.
Hemskt.