Så kan det gå.....
Morsan, farsan, syrran och moi hade bye bye häng igår i och med att vi "barn" drar från staden snart.
Käk på Aioli, rensade tallrikar och en massa asgarv.
Jag spatserade med mitt alldeles för yviga kroppsspråk så att jag slog i cp-knölen med sådan kraft att det gick hål. Hål - av en stolsrygg?? Hursomhelst, förstår ni smärtan när det går hål på knöljäveln och det blir blått direkt? Hade så ont att jag inte kunde sluta skratta. (Gråta kommer man ingenstans med i detta sällskap, det är bara att hänga med i skadeglädjen om man ska ha någon som helst chans). Ilandet ut till lillfingret höll på ända tills imorse.
Kissade på mig av just skadeglädjen när syrran klagade över sin huvudvärk. Inte över huvudvärken i sig utan anledningen till huvudvärken. Körde armhävningar på en stor pilatesboll och så plötsligt spricker den och fejjat rätt ner i backen. Ligger och kvider och vet inte vart hon ska ta vägen när hon inser att hon är själv och ingen ser eller hör henne. HAHAH...
Jag highfivade sedan farsan när jag fick syn på garderoben där hemma. Ihopklistrad i både kanter och i inga kanter. Flisor här och var och allmänt ful.
Anledning?'
Tappar balansen när han ska ta av byxorna.....fastnar med foten i byxbenet och drämmer rätt in i garderobsdörren.....och far in i garderoben genom den numera krossade dörren. HAHAHA.....
Jag tror att det är ganska givet att vi är av samma släkte.
Både när det gäller chansen att råka ut för liknande saker och faktumet att vi tycker att det är så fruktansvärt kul att tracka varandra för incidenterna.
Onsdag morgon avslutade jag med att säga hej då till syster och med att få en årets första fågelskit i huvudet.
Som vanligt ingen sympati.
Så som detta inlägg började avslutar vi det oxå.
Så kan det gå helt enkelt....
