Detta är ju typ en blogg. Värt att (inte) tänka på?

Verkligheten börjar komma ifatt mig....
missförstå mig rätt, det ska bli underbart, roligt och härligt att flytta hem för ett tag
MEN,
separationskänlsan från hemmet och vännerna här samt ångesten, obehaget och nervositeten inför praktiken har slagit emot mig likt en hård stormvind.
Jag är inte mig lik för stunden.
Jag har en klump i magen som inte vill försvinna.
Avsked, packning, checklistor, kramar och tårar påminner om det oundvikliga.
Konstigt att jag alltid ska förtränga saker likt detta ända tills det svämmar över mig med en sådan fart att jag inte fattar vad som händer.

Kommer att sakna er något så fruktansvärt, så mycket förstår jag.