Hopp om hoppet.
Tankar och känslor går från hopp till förtvivlan, från uppgivenhet till insikt på microsekunder.
Humöret svänger med andra ord.....att skriva uppsats är minst sagt en bergochdalbana av känslostormar.
Idag har tankarna legat mestadels i "ta mig härifrån" alt. "närmsta utväg". Komiskt att man känner sig omringad av dessa skyltar då....
Efter dagens handledning ville jag bara lägga mig på backen och skrika ut som ett barn. Banka hårt med händerna i marken, gråta hysteriskt.
Sen skulle mamma komma och hämta mig och säga att allt ordnar sig.
Ibland vill man bara vara barn igen. Ett barn som ser möjligheter i allt. Ett barn som litar på mammas ord.
Ett barn som inte förstår allvar, konsekvenser, hinder.
Ett antal timmar har nu gått sedan jag ville ha mitt lilla utbrott. Under de timmarna har jag varit barnvakt.
Det var det sista jag hade lust med att vara men det visade sig att det skulle vara det bästa.
Jag har hjälpt lilltjejen med att föda alla de festdeltagare som som stod uppställda på skrivbordet och väntade på fika (ca 100 st) då jag kom.
Som fröken sa - Maria, förstår du hur lång tid det tar att ge alla? Du får ge alla djuren så ger jag människorna. 
Allt är relativt....här har denna fröken gått hela dagen och funderat på hur alla figurer ska få i sig lite saft och bulle. Jag tyckte det var ett lagom problem att engagera sig så jag hakade på hennes orosspår, släppte mina skittankar, gödade kameler, hästar, hundar och möss för fulla muggar.
När allt från apor till prinsessor var matade kastade vi ner alla festdelatagarna i "figurlådan" och så var det bekymret ur världen. Samtidigt kastade jag ner mina bekymmer och jag fylldes åter igen med hopp. Vi ordnar detta. Det kommer gå bra det här. Det är inte hela världen.
Avslutade kvällen gjorde vi med lejonkungen. Får man erkänna att det kom en tår?
Herregud, jag är helt klart alldeles för sentimental nu.
