Inte enligt planerna.
Han frågade sig vad som hade gått snett då.
Jag anser att allt var i sin ordning precis då.
Det skulle dock visa sig att något, trots allt, skulle gå himmelens snett lite senare.
En bruten hand stod faan i mig inte på kvällens dagordning.
Akuten fick dock vänta till morgondagen.
Måhända att det högst ljudliga kraschet i handen samt det medföljande och hysteriska illamåendet borde ha varit tillräckligt tydliga signaler på att något va fel.
Men inte då.
Jag menar de KAN ju gå över, eller?
På morgonkvisten kunde jag trots allt inte längre tränga undan den smått superträliga smärtan.
Den smått superträliga smärtan skulle visa sig vara väldigt befogad enligt de senare tagna röntgenbilderna.
Värre skulle det sedan bli.
Att dra tillrätta felplacerade ben är lite som att bryta handen igen, fast i slowmotion.
Nog om det. Gipset är på. Slutet gott allting smågott.
Helt gott kan de inte riktigt bli. Insikten om att dåliga hårdagar kommer att vara standard de närmsta veckorna gör att "gott" rankningen sjunker en aning.
Faktumet att jag har väldigt, väldigt, väldigt svårt att komma ut ur min husport är oxå lite utav ett minus. Det måste jag ändå säga.
Annars tummen upp. Tummen som jag kan peka upp på båda händerna.
High five. High five som jag visserligen har vissa svårigheter att göra med båda händerna.
Men va faan. Jag har ju ständigt en stentuff knuten näve. Jag är livsfarlig.
