dagarna går.
som jag slitit (eller nja, inte slitit kanske, mer konstaterat) med att få rätsida på det där med att gå upp på morgonen utan vrål och gå till sängs utan att klockan slår 03.
det har väl tagit mig cirka 25.5 år att faktiskt se poängen med att lägga sig innan 03 för att sedan se tjusningen med att kunna gå upp på morgonen med ett leende (tjusning och leende är kanske att ta i, jag kastar inga klockor i backen längre, jag hatar inte mitt liv i 5 sek längre).
att jag till nu sommaren har skaffat mig ett jobb bestående av endast nattskift är ju bara väldigt ironiskt.
jag kommer ju definitivt att vaggas tillbaka i gamla vanor igen.
så, det är bara att inse, jag kommer att hinna bli 51 (antagligen några år plus på det, har förstått att ens förmåga att ta in nya saker blir svårare med åren) innan jag lärt mig mänsklig dygnsrytm åter igen.
nåväl. kvällens pajbak får fem av fem toast. det har vi bannemej klubbat för.
