Satans jävla skit.
Det är lite av ett skämt.
Vi vet inte riktigt om vi ska skratta, gråta eller somna stående.
Denna situation hamnar vi inte i. Det ligger inte i vår natur. Vi utsätter oss inte för detta.
Men V A R F Ö R ser vi då till att bryta detta lovord dagen då självaste uppsatsen ska vara inlämnad?
Efter en lång dag av allahanda fix sätter vi oss klockan 23.15 för att färdigställa uppsatsen. Ögonen och tålamodet ligger på minus ett. Det är bråttom.
Klockan 00.30 är vi klara.
Klockan 00.31 inser vi att dokumentet vi har redigerat i är borta från datorn.
Klockan 00.32 förstår vi innebörden av detta - om fem timmar ska vi upp för att påbörja flyttlasset och uppsatsen måste bli klar innan.
Klockan 00.33 utbyts diverse svordomar.
Klockan 00.34 öppnar vi det gamla dokumentet och börjar om med redigeringen.
Mellan klockan 00.34 - 01.45 utbyts många "äh, skitsamma de får stå så", "va, jag fattar inte" samt "detta är ett skämt, det händer inte".
Klockan 01.50 stänger vi igen och sparar det nya med vetskapen om att arbetet fortfarande inte är bra. Vi bestämmer möte med klockan kl 06.00 för att då läsa igenom vad vi alldeles nyss lyckades åstadkomma.
Klockan 02.07 bloggar jag om händelsen när jag egentligen bör sova.
Om fyra timmar ringer klockan. Om fyra timmar sitter jag med ögonen stirrandes på där jävla dokumentet igen. Och om sex timmar ska flyttkånkandet vara i full gång.
Det värsta av allt är att vi har oss själva att skylla.
Faan ändå.
Inte okej.
Faan igen.
Skit.
Helvete.
Trött man blir.
Och jag som igår avgav ett löfte om att jag skulle sluta svära så in i.
Det löftet gick i stöpet direkt kan konstateras.
