Detta är ju typ en blogg. Värt att (inte) tänka på?

jag har varit på väg flera gånger, på väg att skriva någonting här.
idag ska jag försöka manövra och besegra detta "på väg" och faktiskt lämna ett spår.

dagarna flyger i väg och jag befinner mig i något sorts vakuum, ett vakuum som består av ett ihopkok av allehanda röriga känslor och tankar. Mycket på gång, mycket som inte går att förklara eller hantera, mycket som skapar nervositet, mycket som ligger utanför min egen kontroll, mycket helt enkelt. På det flänger jag runt som en jävla jojjo för att fylla varje ledig minut med aktiviteter.

Jag gillar inte riktigt detta tillstånd. Jag är i behov av kontroll. Jag vill ha kontroll. Utan kontroll över helheten har jag svårt att glädjas åt delarna.
Att vi i dagarna fick ett positivt besked angående vår uppsats och att det innebär att jag nu kan plocka ut min första examen har jag inte lyckats med att förstå, fatta eller glädjas åt.
Shame on me.

Nåväl, idag har jag min första ensamma natt på jobbet, det är nervöst. Sjukt nervöst. Dryga tre timmar gjorda och därmed dryga sju kvar. Mörkret har fallit och jag har precis insett att Holland-Portugal matchen visas i repris alldeles strax. Efter att ha sett den kommer faktiskt halva natten ha gått, fantastiskt.
Att jag redan sett matchen en gång kommer jag inte låstas om.

Så med det, spännande, undra hur de går nu då. Själv håller jag på Holland.

som jag slitit (eller nja, inte slitit kanske, mer konstaterat) med att få rätsida på det där med att gå upp på morgonen utan vrål och gå till sängs utan att klockan slår 03.

det har väl tagit mig cirka 25.5 år att faktiskt se poängen med att lägga sig innan 03 för att sedan se tjusningen med att kunna gå upp på morgonen med ett leende (tjusning och leende är kanske att ta i, jag kastar inga klockor i backen längre, jag hatar inte mitt liv i 5 sek längre).

att jag till nu sommaren har skaffat mig ett jobb bestående av endast nattskift är ju bara väldigt ironiskt.
jag kommer ju definitivt att vaggas tillbaka i gamla vanor igen.

så, det är bara att inse, jag kommer att hinna bli 51 (antagligen några år plus på det, har förstått att ens förmåga att ta in nya saker blir svårare med åren) innan jag lärt mig mänsklig dygnsrytm åter igen.

nåväl. kvällens pajbak får fem av fem toast. det har vi bannemej klubbat för.

igår hissade vi:
Ska´re va så ska´re va. Vi hissar således oss själva för vårt engagemang och stöd för Sverige på Linköpings gator.


idag dissar vi:
när man ligger i sängen och ska skicka iväg det där sista sms:et och missbedömmer sin styrka och fingerfärdighet, det vill säga, plötsligt glider telefonen ur händerna och landar pladask i ansiktet.
konstigt nog blir man lika förvånad varje gång. förbannad blir man även om fallet gjorde att sms:et skickades ofärdigt med lite extra tecken gjort av nästippen.

Vart i Växjö och hämtat hem denna donna.
Underbart.
Nu firar vi med taco och rödvin.
Underbart.

Inte en dag för tidigt fick jag igår äntligen checka in på även Linköpings uteserveringar. Claes och Bobban agerade vapendragare denna kväll.

Idag har jag mest checkat in i soffan för kurering med undantag från vår shoppingrunda i tornby på eftermiddagen.
Lite hamrande på väggen har jag ju faktiskt oxå åstadkommit, inte att förringa.

Nåväl. Krya på dig till mig själv, måtte min allmänna hängighet och ihärdiga hosta vara historia imorgon.

Morsan o Mats hade köpt lite ved sa dom.
Lite ved, sa jag.
L I T E ved?
Kom igen!

risk att jag nu låter som en bortskämd, platinablond, trög brudjävel men jag skiter i det, det är väl helt enkelt den bittra sanningen isåfall.

Så med det....
jag svär, jag ska aldrig mer vara delaktig (som bärare alltså) i något flyttande.

mina naglar är totalförstörda
mina armar och ben är täckta av blåmärken
min rygg har fått en ny grundställning
hela kroppen värker



Jag tackar min kära min familj som var högst delaktiga till att denna flytt tillslut kunde avslutas. Utan dem hade mitt uttalande om att aldrig mer flytta blivit ett faktum mitt i flytten. Med andra ord hade jag fått bosätta mig någontans i skogarna mellan Kalmar och Linköping, typ Gamleby.
Det hade varit förjävligt.

Men som sagt, så långt behövde det inte gå.
Jag och alla mina saker är nu på plats i min lägenhet i Linköping. Så jävla gött. ALLT är uppackat vilket känns helt fantastiskt då den delen är förjävla tråkig.

Just nu håller jag på att skruva ner saker från väggarna, med min nya skruvmaskin är denna syssla lite utav en fröjd.

Spackling och ommålning oxå  och mitt place är på G.

Det är lite av ett skämt.
Vi vet inte riktigt om vi ska skratta, gråta eller somna stående.

Denna situation hamnar vi inte i. Det ligger inte i vår natur. Vi utsätter oss inte för detta.
Men V A R F Ö R ser vi då till att bryta detta lovord dagen då självaste uppsatsen ska vara inlämnad?

Efter en lång dag av allahanda fix sätter vi oss klockan 23.15 för att färdigställa uppsatsen. Ögonen och tålamodet ligger på minus ett. Det är bråttom.

Klockan 00.30 är vi klara.

Klockan 00.31 inser vi att dokumentet vi har redigerat i är borta från datorn.

Klockan 00.32 förstår vi innebörden av detta - om fem timmar ska vi upp för att påbörja flyttlasset och uppsatsen måste bli klar innan.

Klockan 00.33 utbyts diverse svordomar.

Klockan 00.34 öppnar vi det gamla dokumentet och börjar om med redigeringen.

Mellan klockan 00.34 - 01.45 utbyts många "äh, skitsamma de får stå så", "va, jag fattar inte" samt "detta är ett skämt, det händer inte".

Klockan 01.50 stänger vi igen och sparar det nya med vetskapen om att arbetet fortfarande inte är bra. Vi bestämmer möte med klockan kl 06.00 för att då läsa igenom vad vi alldeles nyss lyckades åstadkomma.

Klockan 02.07 bloggar jag om händelsen när jag egentligen bör sova.
Om fyra timmar ringer klockan. Om fyra timmar sitter jag med ögonen stirrandes på där jävla dokumentet igen. Och om sex timmar ska flyttkånkandet vara i full gång.

Det värsta av allt är att vi har oss själva att skylla.
Faan ändå.
Inte okej.
Faan igen.
Skit.
Helvete.
Trött man blir.
Och jag som igår avgav ett löfte om att jag skulle sluta svära så in i.
Det löftet gick i stöpet direkt kan konstateras.

Nu är de mycket.
Så mycket att jag inte har ro att analysera saker som inte är värt att tänka på.
Med andra ord detta forum blir en aning lidande.

Hej då till barn och familj ett, hej då till till älskade vänner, hej då till barn och familj två. Där i mellan kämpas det med slutklämmen av vår uppsats, flyttpack och flyttstäd.

Satan vad jag längtar till fredagkväll. Då är jag på plats i min lägenhet i Linköping och allt vad flyttkånkande heter kan lämnas därhän.

Men det är inte utan att en stark känsla av ambivalens infinner sig.

Jag flyttar nu ifrån den stad som varit mitt hem de senaste tre åren. Jag flyttar ifrån gänget. Jag avslutar något.

Superserious omröstning av gänget i soffan.
Vi är givetvis helt opartiska när vi menar att Loreen är bäst.

Ytterligare ett ställe där man kan va. Takterass, pool och solsken.

Jag och ungarna hänger på relaxavdelningen på hotellet, för att kunna utse oss själva som kungar av poolen utvärderade vi olika strategier för att nå detta kungmål. Vi kom fram till att skvätt kombinerat med bomber och asgarv hade en god effekt på folkskingringen.
Så vi körde stenhårt med den taktiken, givetvis.

Lite Fu Panda på detta och ungarna kommer att somna gott (jag kommer det definitivt iaf). Dessvärre är filmen på engelska så det är jag som kommer att få stå för översättningen. Med andra ord kommer Fu Panda få ett lite nytt innehåll idag. Ett nytt och en aning reviderat innehåll.

Här kan man ju va, i kvällssol och fint sällskap.

Grabbarna ställer till med den årliga midsommarfesten igen.
Huruvida jag kommer att vara på plats i år har jag ännu inte bestämt men om så blir fallet så kommer det med all säkerhet betyda att jag får uppleva en lika oförglömlig dag/kväll/natt/morgon som förra året.
Den enda skillnaden skulle vara att jag detta år inte jobbar dagen efter. Vilket får ses som ett stort plus i sammanhanget då en 9 mil lång kringelkrok väg i bil inte är att rekommendera efter 12 timmars drickande och 4 timmars sömn. Mitt, vad ska man säga, "med i matchen system", var väl inte av den toppade karaktären när det var dags att plocka ihop sitt tält och dra. Ni kan ju säkert räkna ut vad det innebar för "risken att må illa statusen" under bilfärden.
(givetvis körde inte jag. Det är ju som bekant varken möjligt eller särskilt smart).

Midsommar 2011.
Amazing var va de va.

Igår gick vår utflyttningsfest av stapeln. I underbart sällskap röjde vi i källarhaket a la M & E för sista gången. Om två veckor stämplar vi ut ur denna lägenhet för gott.



Det är ju inte utan att man blir lite rörd (o full).

Fantastisk kväll i alla fall.

Idag har också varit en fantastisk dag. Strålande sol och sommarvärme har inneburit promenader, lapning av sol, mysläsning och dopp i havet (okej, det var cirka 20 cm djupt så hur mycket hud som egentligen träffade vatten kan diskuteras).

Av någon märklig anledning har ämnet ormar kommit upp i samtal flera gånger under dagen. 

Därför,
Förstår ni, ALLTSÅ FÖRSTÅR NI, hur denna åsyn får oss att tro att snacket om krabaterna tidigare under dagen var tecken? Tecken som innebar - fly Kalmar, världens farligaste orm är på rymmen och har etablerat sig i en trädgård i staden.

HEMSKT!

Upptäckten och den medföljande förskräckelsen kring denna orm resulterade i ett rädslahopp, precis vid landningen av detta hopp insåg vi dock att ormen var fejk och därmed stod det säkert några ungar någonstans och skrattade gott. För att på något sätt reparera detta misstag och med det få tillbaka vår värdighet jobbade vi i sann Nalle Puh anda;

”För att visa att man inte alls blev rädd när man hoppade till kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig” (Nalle Puh)

jag har tagit upp denna problematik tidigare men ty det har inte skett någon förändring på området.

JAG TALAR GIVETVIS OM SMÅKRYPENS OBARMHÄRTIGA FRAMFART DÅ SOMMARVÄRMEN GÖR SIG PÅMIND!

Denna dag spenderades ett par stenkast från vårt hem, alltså på Stensö. Som man kan ana av namnet så ligger det omringat av vatten, fantastiskt fint.

Nåväl, tillbaka till själva problemet.

När jag ligger och solar, njuter av värmen och en bra bok så VILL INTE JAG att små jävla myror attackerar mitt filtrevir. Jag vill inte ha några spindlar som kryper i mitt hår. Och jag vill definitivt inte att någon okänd art (jag pratar givetvis fortfarande om småkryp)  försöker krypa sig in innanför mina bikinitrosor.

Dessa myror är egentligen värst. Genom att göra sig av med dem, alltså döda dem, hamnar man i vad man skulle kunna kalla ett moment 22.

För ni förstår, myror ska ständigt bära omkring på sina döda polare och i och med att bärandet kan vara lite utav ett besvärligt projekt för en ensam myra så ser den ensamma myran till att tillkalla alla sina omkringliggande polare för bärhjälp. Det krävs nu inga större studieskulder för att räkna ut vad som sker med myrfarmen omkring dig varje gång du dödat en myra. Preciiiiiis, den ökar - desto fler myror du blir av med desto fler samlas runt dig, tillslut ligger du i någon jävla halvdöd myrstack.

Och inte nog med det, när man ska ta kort på detta fenomen, ja, då fångas de inte upp av kameran. Medan människor får handskas med det faktumet att kameran definitivt fångar upp en genom att lägga på 5 kg så har myrorna det så avspänt att de förlorar 5 kg. Och ja, de blir faan inte mycket kvar av en myra då.